Back from the dark spot…

IMG_3955Så klockrent! På första bilden ser ni Filip agera mänsklig droppställning när vi ska på promenad! / On the firs pic you can see Filip acting my IV pole when we go for a walk 🙂

seeHej fina ni!

Det har gått nästan 1 månad sedan jag skrev sist, aldrig tidigare har jag haft ett sådant avbrott från att uppdatera er kring vad som sker. Men jag har mått SKIT, det handlar inte om ångest utan helt enkelt om extrem smärta. Efter min metotrexatbehandling blev jag ganska seg och biverkningarna blomstrade, sist var det samma behandling som sabbade mina händer totalt. Denna gång var det min mun som blev attackerad, 1000 blåsor som sved och en visdomstand som försöker ta sig fram men är sne och inte kommer ut.

Jag börjar sakta men säkert bli mig själv igen efter att ha vart hemma några dagar. Över 2 veckor låg jag på sjukhus med feber, smärta, milkshake och morfin. Nu vaknar jag bara ca. 3 ggr per natt av att det gör ont, tidigare kunde jag vakna varannan timme i ren panik. Väntar nu på att de sista blåsorna ska försvinna och att dom ska operera bort min visdomstand, 3 oktober. Sen kör vi nästa kur och hoppas på så milda biverkningar som möjligt.

Vad händer med en person som har ont? Hela min personlighet reducerades och mina tankar var som någon annans. Jag sov mest under dagarna för då försvann smärtan för en stund. Varje kväll kom Filip efter jobbet vid 7-8 tiden, värmde en äcklig matlåda från pressbyrån på bottenplan och såg ett avsnitt “Vem vet mest” med mig. Det var så otroligt tryggt och härligt med den rutinen när jag saknade mitt riktiga jag och allt kändes som en mardröm. Personalen på sjukhuset som nu efter snart 6 månader känner mig rätt väl kom ofta in och klappade mig på armen och sa med sorgsna ögon att dom inte känner igen sin Natali. Jag fick inte mycket gjort under denna tid, det fanns inte energi till att svara på mail eller skriva blogg. All energi gick till att härda ut. Jag tror att brist på endorfiner och sömn verkligen kan förändra ens personlighet till det sämre, blicken blir med dömande och tankarna mörkare. Jag undrar idag om jag kunde gjort något annorlunda? Typ tvingat mig till att tänka mer positivt eller kört stenhårt med affirmationer? Men jag bara släppte taget och föll handlöst in i den mörka platsen jag nu är påväg att kravla mig ut ifrån.

Jag missade några roliga fester medan jag låg och kved. Det stör mig eftersom jag verkligen blir lycklig när folk jag känner/gillar/älskar samlas på samma plats. Jobbet var på en supernajs kickoff i Provance, Frankrike. Flera personer tröstade med “det kommer fler fester, resor och födelsedagar”, men fan vad det inte hjälper när man nu missat tillställningar sen i april. Det totalt suger, bröllop, resor och 30 års-fester kommer inte igen. Som ni märker är jag trött på min situation, jag längtar massor till att leva mer som vanlig nu! <3

Massa kärlek till er!

seeHi lovely you!

It has been almost one month since I last wrote, never before have I had such a brake of updates. But I’ve have felt like SHIT, it’s not about fear or anxiety but simply extreme pain. After my methotrexate therapy, I became quite slow and the side effects flourished, it was the same treatment that last time blew my hands away totally. This time it was my mouth that was attacked, 1000 blisters that stung and a wisdom tooth trying to get up but are askew and have trouble to come out.

I’m slowly begin to becoming myself again after having been home for a few days. Over two weeks I lay in the hospital with fever, pain, milkshakes and morphine. Now I only wake up like 3 times a night of the pain, before I could wake up every hour in sheer panic. Now I’m waiting for the final blisters to disappear and that they will surgically remove my wisdom teeth, 3 October. Then we start the next course of treatment and hope for such mild side effects as possible.

What happens to a person who are in pain? My whole personality was reduced and my mind was like someone else. I slept most of the day because then the pain disappeared for a while. Every evening after work Filip visited me, he warmed a disgusting lunch box from 7eleven on the ground floor and saw a episode of “Who knows most” with me. It was so incredibly safe and nice with the daily routine when everything felt like a nightmare. Staff at the hospital now, after almost six months know me quite well and often came in and patted me on the arm and told me with sad eyes that they do not recognize their Natali. I did not get much done during this time, there was no energy to respond to emails or writing blog. All energy was to endure. I think the lack of endorphins and sleep can really change your personality for the worse, your eyes becomes the judgmental and your thoughts darker. I wonder now if I could have done something different? Like forced me to think more positive or run hard with affirmations? But I just let go and fell into the dark place I am now about to crawl out from.

I missed some fun festivities as I lay and whimpered. It bothers me because I really feel happy when people I know/like/love come together in the same place. My work was in a super nice kickoff in Provance, France. Several people comforted by telling me “there will be more parties, trips and birthdays”, but what the hell, it does not help when you are missed events since April. It totally sucks, weddings, holidays, and 30-year-parties will not be back. As you can see, I’m tired of my situation, I’m longing a lot to live more like normal now! <3

Lot of love to you!

Plugged in to the wall again

seeWow, nu är man här på sjukan igen! Efter att denna kur blev inställd dag efter dag pga. låga trombosytvärden känns det både skönt och riktigt jobbigt att sätta igång igen. Men det var fint att glida in på B15 igår på min inskrivning, smink och kort kjol, komplimanger och kramar från mina fina sköterskor. Allt känns bekant och det är verkligen en fin stämning, att dom är så gulliga, kan efter 5 månader inte slutas att förundras 😍🙏🏼🎈

Jag är nu “inlåst” på sjukhuset och kommer vara kopplad till stången i några dagar. Har redan kissat 9 ggr i en mät-bytta och måst föra anteckning på varje ml som åker in och ut. Så kollar vi urinet var 4e timme för att kolla om det är tillräckligt basisk och inte för surt, då måste det åtgärdas. Denna helvetes kur heter Metotrexat, det var under denna kur jag brände mina händer för några månader sen, alltså är man sjukt solkänslig. Jag är redan helt utmattad även om det är dagar kvar, mitt kiss är så giftigt att jag måste spola 2 ggr och med locket stängt, läskigt!

Kan inte häller sluta tänka på hur viktiga NI är för mig. Era böner, era varma ord och era tankar. Dom är en sådan stor del av min överlevnad och av min källa till ork. Jag vill bara gråta av tacksamhet, vill bara krama alla er hundratals människor (förutsatt att mitt immunförsvar är på plats! 😅). Ni är mina stjärnor som lyser upp när mörkret tränger sig på. Jag är även så glad över alla mina resor, ibland när jag ligger och kliar Filip på ryggen kan jag bara blunda och se allt från skylines till parkeringsplatser långt från där jag befinner mig nu. Jag tänker tillbaka till konstiga ställen vi har älskat på, platser som skrämt skiten ur oss och alla spännande möten på resorna. Tänker på att det bästa med USA var när folk tilltalade en: hello honey! Eller hello sweetie! Jag brukar försöka vara lite Filip och Fredrik i livet, tycker dom fångar livet och medmänniskor på ett sådant underbart sätt, så jag kopierar det med en natta-toutch 😊

Massa kärlek till er!

 

 

seeWow, now I’m here in the hospital again! After this treatment was been delayed day after day due low trombosyt values it feels both good and really hard to get started again. But it was fine sliding into the department B15 yesterday on my enrollment, I had makeup and short skirt, got a lot compliments and hugs from my beautiful nurses. Everything feels familiar and it’s really a nice atmosphere, they are so cute, after 5 months I still get so moved of their kindness and good vibes! 😍🙏🏼🎈

I am now “locked up” in the hospital and will be linked to the TV pole for a few days. Have already peed 9 times in a measuring tub and had to take note of each milliliter of what goes in and out. And we check the urine every 4 hours to check if it is enough basic and not too acidic, then it must be addressed. This hell treatment is called Methotrexate, it was during this regimen I burned my hands a few months ago, I get really sun-sensitive from this. I’m already exhausted even if it is days left, my pee is so toxic that I have to rinse 2 times with the lid closed, so scary!

I can not stop thinking about how important YOU are to me. Your prayers, your warm words and your thoughts. They are such a big part of my survival and my source of strength. I just want to cry with gratitude, just want to hug all of you, hundreds of people (assuming that my immune system is in place! 😅). You are my stars that lights up when darkness come at night. I’m also so happy of all my travels, sometimes when I lie and itch Filip on his back, I can just close my eyes and see everything from skylines of parking lots far from where I am now. I think back to strange places we’ve make love at the places that scared the scares the crap out of us and all the exciting people we met on the trips. Thinking that the best thing the US was when people started the conversation lik: hello honey! Or hello sweetie! It’s wonderful! 😊

Lot of love to you! <3

Dreamcatcher

seeHej på er! Nu rusar tankarna i huvudet och jag vill dela dessa med er 🙂

Jag tror verkligen att allt är möjligt att uppnå! Det är en av mina stora drivkrafter här i livet och något som hjälper mig oerhört i min sjukdom. Boken The Secret talar om att man kan få allt man vill ha med hjälp av attraktionslagen och universums kraft. Jag tror absolut att man kan få någon sorts knuff i rätt riktning för att uppnå sina mål av universum, men bakom allt detta måste det ligga hårt arbete – det viktiga är dock att inte glömma att ha roligt på vägen!

Jag brukar säga när jag pratar om livsmål att det inte är själva målet jag fokuserar på utan det jag gör är att ge mig själv de bästa förutsättningarna för målet att växa och komma till i mitt liv. Jag har jobbat hårt på alla mina arbetsplatser – så jag fick jobb på reklambyrå utan att ha gått på de fina skolorna o.s.v… Jag tror att om inte vägen till målet är roligt eller spännande så bör man fråga sig själv varför man just har satt sitt mål? Och om det är rätt? Jag har upptäkt att vissa av mina drömmar/mål jag haft är lite mossiga, dom kom till för så länge sedan att dom måste uppdateras eller bytas ut. Vi blir ju klokare och härligare för varje dag som går, du skulle inte sätta på dig vissa kläder du bar för 5 år sedan, samma sak gäller dina framtidsplaner. Så det kan vara god tid att inventera!

Jag tänker också att det är skillnad mellan drömmar och mål. Drömmar är lite luddiga, diffusa och härliga. Dom är en bonus om allt annat flyter. Det skulle vara roligt att få dom uppfyllda men det är inte superviktigt. Typ som sexfantasier! Vissa saker kan kännas eggande att tänka på – men det skulle kanske bli lite konstigt om man slog till i verkligheten? Ni fattar grejen! 🙂 Men dina mål i livet är viktiga och du är skyldig dig själv att jobba för att dessa ska uppnås och skapa förutsättningarna för dom att komma in i ditt liv. Jag tror att självförverkligande är en stor del av vad som gör oss lyckliga och alla vi har förutsättningarna för att ta oss dit.

Livsmål kan ibland kännas svåra att nå och jag kan inte säga exakt hur man ska gå till väga för att uppnå dessa eftersom alla mål är olika. Jag tror dock att man måste försöka närma sig sitt mål (som när jag cirkulerade kring Filip på krogen :D) då får man ju även en chans att titta närmare på det man vill ha, är du på rätt spår? Och sen gäller det att vara beredd att kämpa, men att göra det på ett inspirerande och peppande sätt. Dessutom tror jag inte att vägen till ditt livsmål ska vara för snäv, det kan dyka upp så mycket nytt på vägen! Som när man målar en tavla, det blir aldrig som man tänkt sig från början, men det är enrå helt rätt.

 

Ut och jaga ifatt era drömmar nu 🙂 Det är aldrig för sent och allt är möjligt. Våga ta för dig!

 

seeHello! It’s rushing tons of thoughts in my head and I want to share these with you 🙂

I truly believe that everything you want is achievable! It’s one of my big motivations in life and one thing that helped me tremendously in my illness. The book The Secret tells you that you can get everything you want by using the law of attraction and the power of the universe. I absolutely believe that you can get some sort of push in the right direction to achieve your goals from the universe, but behind all this there must be hard work – the important thing is not to forget to have fun along the way!

I often say when I talk about life goals that it is not the goal I focus on but what I do is to give myself the best conditions for goals to grow and come in to my life. I’ve worked hard in all my workplaces – so I finally got a job at an advertising agency without having gone on the fine schools, etc… I think that if the way to the goal is not fun or exciting, you should ask yourself why you have this particular goal? And if it is right? I have an thought about that some of my dreams / goals I have is a little corny and old, they where created so long time ago that they need to be updated or replaced. We get wiser and lovelier with every day that passes, you would not put on you some of your clothes you wore 5 years ago, the same thing applies to your future plans. So it may be good time to do an inventory!

I also think that there is a difference between dreams and goals. Dreams are a bit fuzzy, diffuse and lovely. They are a bonus if all the rest flows. It would be fun to get them, but it’s not super important. It’s like whit sexual fantasies! Some things may seem nice to think about – but it might be a little awkward if you do it in reality? I hope you get what i mean! 🙂 But your goals in life are important and you owe it to yourself to work for these to be achieved, and create conditions for them to come into your life. I believe that self-realization is a big part of what makes us happy, and we have all the chance to take us there.

Life goals can sometimes feel difficult to reach, and I can not tell you exactly how to try achieving these goals because everyone is so different. However, I believe that you must try to move closer to your goal (like when I circulated around Filip at the pub five years ago :D) then you also have the chance to look at what you want, is it the right ting? And then you have to be prepared to fight, but to do it in an inspiring and positive way. Furthermore, I do not think the way to your life goals will be too narrow, it may show up so much new things on the road! As in painting a picture, it will never be as it was expected from the beginning, but it is absolutely good when its done.

Go out and chase your dreams now 🙂 It is never too late and everything is possible!

IMG_8626

Big goals – small goals! Above you see me for filling my dream to stay att the Madonna Inn, Californias most kitschy hotel 🙂

A life of contrasts

seeHej på er, hoppas ni haft en mysig och rolig helg!

Idag har jag och Filip legat i sängen hela dagen, druckit kaffe med Baylis och kollat serier. Det har vart en intensiv helg med tårar av både glädje och sorg. Idag är det bara vila och mysa som står på schemat för att orka med nästa veckas cellisar och utmaningar.

I fredags så samlades vi tjejer för att ta farväl av en mamma till oss. Marjana fick en väldigt fin ceremoni på kapellet i Skogskyrkogården. Aj, vad ont det gör att se sin nära vän sörja sin mammas död. Det är själv en av mina störta rädslor i livet, att mista mina föräldrar. Det kändes så surrealistiskt att sitta där vid kistan, mitt emot min sörjande vän och känna döden som just flåsat en i nacken med min leukemi. Som jag har skrivit förut har jag aldrig tänkt på min död eller planerat min begravning efter min diagnos. Men samtidigt har min egen död aldrig vart så närvarande och nära. Det enda jag kan säga om döden är att be er ta vara på dess motsats, ta vara på livet. Följ hjärtat och se till att ge dig själv det bästa tänkbara livet. När jag fick min diagnos tänkte jag “YES!”, vilken jäkla tur att jag vågade följa mitt hjärta så brutalt ibland, då slipper jag ligga här och ha ångest och ångra de sakerna jag aldrig gjorde. Jag gjorde allt! Som många av er vet ringer jag mina föräldrar varje dag, både mamma och pappa. Spelar ingen roll om dom är i Indien eller på månen, jag måste få höra att dom mår okej och har det bra. Om något skulle hända dom mår jag bra av att då veta att jag sagt till dom varje dag de senaste åren att jag älskar dom, jag vet att det är lite galet (min kille tycker jag är helt knäpp med detta ringande!), men det får mig verkligen att känna mig lugnare och gladare. Så länge något funkar och gör en lycklig får man köra på, ellerhur!? 🙂

Och i lördags var det äntligen bröllis! Marcus och Yoni, fina, smarta, framgångsrika och underbara människor. Har fått massa kärlek och omtanke av dom sedan jag blev sjuk. Vigseln var så fin vid industriområdet i Liljeholmen vid vattnet mitt emot Södermalm. Maten var fantastisk, har seriöst aldrig ätit så gått på ett bröllop, men det är inte konstigt när det är två mat-nördar som gifter sig! Vigselförättaren (som var bokad 16 månader i förväg!!) sa riktigt fina ord, som att äktenskapet förenar två personer men att man fortfarande ska gå i sina egna skor, det blir väldigt trångt att få plats i samma. Det var tänkvärt och fint. Nu är jag inspirerad till max att planera mitt egna bröllop, så peppad och full av lust. Tack för underbar fest!

see

Today me and Filip just stayed in bed all day, we were drinking coffee with Baylis and seeing series. There has been an intense weekend with tears of both joy and sorrow. Today, it’s only rest and cuddle on the schedule so I have some energy for next week’s challenges.

This Friday we said goodby to one mother of a daughter in my girl-gang. Marjana got a very nice ceremony at the chapel in Skogskyrkogården. Ouch, it really hurts to see your close friend mourn her mother’s death. It’s one of my biggest fears in life to losing my parents. It felt so surreal to be sitting there by the casket, opposite my crying friend and feel that death just breath me in the neck with my leukemia. As I have written before, I have never thought of my death or planned my funeral after my diagnosis. But at the same time have my own death never been so present and near me before. The only thing I can say about death is to ask you to take advantage of the opposite, take advantage of life. Follow your heart, and be sure to give yourself the best possible life. When I received my diagnosis, I thought “YES!”, I’m is damn lucky that I dared to follow my heart so brutally sometimes, then I will not have to feel anxiety and regret over the things I never did. I did everything! As many of you know, I’ll call my parents every day, both mom and dad. It does not matter if they are in India or on the moon, I need to hear that they are doing okay and are well. If something were to happen to them, I feel good to know that I told them every day for the past few years how much I love them, I know it’s a little crazy (my boyfriend thinks I’m completely crazy with this ringing!), But it really makes me feel calmer and happier. As long as something works and makes you happy just keep doing that, right!? 🙂

Then on Saturday it was finally wedding time! Marcus and Yoni: nice, smart, successful and wonderful people. That have showed me a lot of love and support since I became ill. The ceremony was so nice at the industrial area of Liljeholmen on the waterfront opposite Södermalm. The food was amazing, seriously have never eaten so good on a wedding before, but it’s not weird when there are two food-geeks who get married! The marriage speaker (don’t know the right word but the person instead of the priest) said really nice words, that marriage unites two people but you still have to walk in your own shoes, but it gets very uncomfortable to walk the same once. It was memorable and nice. Now I’m inspired to max to plan my own wedding, so glad and full of desire. Thanks for the wonderful party!

IMG_2619No hair – don’t care! :p

IMG_4018

Kiss kiss <3

IMG_4671

Ring exchange <3 #mayobröllis

IMG_9863Beautiful and magic! Can you see all the birds in the sky?

IMG_7484

Steffi <3